Jonas Colting

Hittade till, och fastnade på Jonas Coltings blogg (tack Peter) i kväll på jobbet. Jonas Colting är för det som inte vet det, en hyfsat sportig kille som håller på med triatlon, och har vunnit Ultraman och Ironman bl.a. Och dessutom gör han det med en kost som är väldigt LCHF-baserad. Klart intressant att läsa.

Den här texten som Jonas skrivit är från Runners world och fastnade dock av en helt annan anledning:

“Ännu ett år har passerat och klockan har tickat fram ett hungrigt och valpigt 2012 som på ystra ben kliver med allt stadigare takt igenom januari.

När tiden är tillbaka på ruta ett och klockorna ringer ut det gamla så finns det anledning att addera och summera.

Hur sammanfattar man ett år? Kanske i kvantitativa siffror? Då hittar man bland annat 365 dagar som man vaknat till och lika många dagar man somnat ifrån. Ett antal hundra mil har sprungits och många därtill har cyklats. Men de siffrorna kanske säger mer om mätarställningen på benen än om mätarställningen på livet. För hur långt har livet gått egentligen? Och vart? Har det rört sig framåt, bakåt eller bara i cirklar? Har jag utvecklats under året eller står jag bara och stampar på samma ställe? Har egentligen så livet, det riktiga livet, ens börjat än!

Under många år lär man sig att förbereda för det livet som komma skall. Det är det största sprattet som åldrandet spelar på ungdomen, illusionen att livet är något som händer i framtiden. Det ska utbildas, ansvaras, förvaras och sparas för när man blir vuxen. För den tiden när allt så att säga är färdigt. Och det är då man ska göra det man egentligen ville och vara den person som man planerat att bli.

Men så upptäcker man att medan man var så upptagen att planera för livet så var det just det som mötte en i varje morgondis och som försiktigt smög ut med kvällens skuggor. Och det är livet som med skälvande steg balanserar igenom dagen och nuet, ömt hållande gårdagen och morgondagen i varsin hand.“

Jonas blogg hittar man på http://coltingblogg.com

suck

Det känns sorgligt. Man tror att man kommer behålla sina vänner i vått och torrt. Även om man inte träffas lika ofta så tror man ändå... att man fortfarande är vänner.

Jag hoppades på att ingen skulle behöva välja sida. Utan att vi själva kunde avgöra om vi ville komma samtidigt till samma ställe eller inte.

Men tydligen inte.

Saknar.

cooooolt!

Just som vi sitter och funderar på hur vi ska klara oss när bilen dör. Vilket den ju lär göra förr eller senare... så får jag ett mail från Smartson. Testköra en ball Peugeot? Gärna det! :-D Inte för att vi lär har råd att köpa en sån sen, men ändå! Några dagars lyx och flärd vore ju inte fel!

http://smartsontestpilot.se/peugeot-508/bli-testpilot/

212 bilder 2012

Förrförra året var vi ett gäng som körde utmaningen fota en bildo m dagen hela året. Det gick bra! Resultatet finns här.

I år kör vi en annan utmaning. Nu är det 212 bilder som ska fotas under året. Men på specifika teman. Listan över vilka objekt man ska föreviga finns här, och min blogg heter pixies 212 photos 2012.

Än så länge går det bra! Vi får se hur det känns i höst när alla svåra punkter är kvar...

tystnad

Jag har tappat rösten. Det började med ont i halsen i torsdags. Jag tog mig iväg och jobbade natt ändå, för jag mådde inte så dåligt bortsett från halsen. Det gick helt okej, och fredagen gick sen åt till att bl.a. köpa den viktiga utlovade julklappen till älsklingen, en ny mobil. Planen var att jag skulle gå och lägga mig astidigt, typ 19 för att verkligen sova bort förkylningen, men såklart så rann tiden iväg och jag kom väl i säng typ nio-tio. På morgonen tiiidigt åkte vi iväg till Vaxholm för Sadhana. Jag tänkte att även om jag inte orkar yoga nåt kan jag i alla fall ligga där och känna energierna flöda. Eller nåt. Dock var det väl kanske inte helt genomtänkt att sjunga de olika sångmedidationerna... För idag, efter en kväll av babblande med några besökande vänner, är rösten helt borta.

Spännande upplevelse. Att inte kunna göra sig hörd. Att behöva gå och peta på någon för att kunna få uppmärksamhet. Det är först när man inte kan prata som man inser hur mycket småsaker man säger hela tiden... som man får sortera.

Jag vet att man inte ska försöka prata eller viska... men oj vad svårt. Det är lite svårt att svara i telefonen... hoppas det går över fort.

Idag har granen klätts!

otippad kvällsaktivitet

Ikväll var vi och lyssnade på Rainbow Gospels julkonsert i Sankt Peterskyrkan i Stockholm. Det var Pias förslag, och jag var tvungen att fundera ett tag på om jag ville följa med. Jag valde att följa med av flera anledningar.
- Det var den här kören Pia och jag ville prova att sjunga i, efter att vi varit på en sångstund med dem på Priden i somras, och jag ville gärna se dem sjunga.
- Jag ville utmana mig själv och ändå göra något som i grunden kändes jobbigt och olustigt.
- Jag ville följa med Pia som stöd och sällskap.

Väl där kändes det skumt att smyga in och hoppas på att Per (det är nämligen i den här kören som Per sjunger sedan i september) inte skulle se oss. Eller inte skulle komma fram och vilja prata. Men först ser vi honom inte alls. Inte Emrik heller som sagt att han skulle vara där. Men när vi suttit i kyrkbänken på en lagom långt bak-plats, dyker de upp och lilla E placeras på en plats snett framför oss på andra sidan gången. Per och hans nya står där utan att se oss, och vi (eller i alla fall jag) hamnar i någon jättejobbig känsla av att försöka vara osynlig så de inte ska se oss. Vilket samtidigt känns helt absurt och otroligt omoget. Men där sitter jag nu och försöker snabbt lära mig konsten att bli helt genomskinlig. Vilket inte funkar, de ser oss verkar det som men låtsas inte om det.

Trots insikter om att några glor nästan ohejdat på oss, så kan jag ändå (jag som är väldigt okristen) njuta av en del av musiken och tycka vissa sånger var riktigt medryckande. En del av körmedlemmarna sjöng väldigt bra. Andra har inte riktigt lika tillfredställande tonsäkerhet. Men det känns som att det är andra värden som värderas högre i den här kören.

Det var mysigt att sitta där, nära älsklingen och lyssna på de som så starkt tror på något att de vill sjunga för oss andra om det. När konserten var slut fick vi bamsekramar av lilla E som inte riktigt vill släppa. Men vi se ju redan i morgon kväll igen. Han satt och småkikade på oss under konserten för att se om vi klappade händer när man skulle och så. Det gjorde vi.

Jag är glad att jag följde med, att jag fanns där, att vi tog oss dit. För det fick Pia att inse att hon kommit en bra bit på vägen. Där i kyrkan. Det känns bra. Ett steg i taget på vägen.

Och nu sitter jag och skriver ner mina känslor mitt i natten, med en utsikt som är svårslagen från flygledartornet. Många små ljuspunkter i mörkret utanför fönstret.

ofrivillig totalrensning

Igår kom det på nåt sätt ikapp mig.
Nästan alla saker jag äger är mögliga.
Äckliga.
Bara att kasta.

Egentligen är jag inte särskilt fäst vid saker. Jag har rensat ut det mesta utan några större känslosvallningar.

Men igår gick jag igenom en massa småsaker. Smycken som blivit äckliga... gamla småspel som man inte vet om man blir sjuk om man har kvar och spelar med E t.ex. Säkrast då att kasta. Böcker jag verkligen vill ha kvar; faktaböcker jag använder, fina minnes- och fotoböcker, alla jonas gardells böcker, även de som inte går att få tag på längre... det känns lite olustigt.. kommer böckerna göra mig sjuk? Det syns inget mögel på några böcker, men de har uppenbart blivit fuktiga då vissa böcker som stått upp i kartonger helt säckat ihop.

Igår blev det jättejobbigt. Att rensa. Att slänga. Och att det tar tid från det jag egentligen vill göra, packa upp och få ordning i vårt gemensamma hem. Jag känner mig lurad som har betalat pengar varje månad medan sakerna blivit mögligare och mögligare.

Att eventuellt behöva bråka med försäkringsbolaget och City Self Storage för att få tillräcklig ersättning lockar inte heller och tar en massa energi bara att tänka på.

Tack för att du är nära och stöttar och hjälper till.